Trist när normbrytande konst blivit normen
KONST. Även om antalet röster ökar för SD, har de ännu en bra bit kvar innan den rådande ordningen kan dikteras av sverigedemokrater. Den enda konst som på allvar kan kritisera en ordning, måste ha något att vända sig emot. Och det krävs lite mer subtil kritik än stora vaginaavbildningar, skriver Ida Thunström.
I söndags var det första advent. I S:t Pauli kyrka i Malmö firade man med att inviga Elisabeth Ohlson Wallins totalqueera altartavla. Tavlan föreställer Edens Lustgård, där de välkända religiösa gestalterna symboliserar könsidentiteter och sexualitet helt huller om buller. En ordentlig käftsmäll mot traditionell kristenhet, men här i Sverige mest ett konstaterande av något vi redan vet. Nämligen att frågor som tolerans, mänskliga rättigheter och respekt för oliktänkande minoriteter är något vi som nation kan stoltsera med. I alla fall än så länge.
Vår tolerans och respekt för faktisk yttrandefrihet är självfallet inget att ta för givet. Tvärtom behöver vi ständigt försvara våra rättigheter när så krävs, och när något är helt käpprätt fel är det såklart viktigt att slå tillbaka direkt. Som när Samstyret i Sölvesbo
Varför gör vi på detta viset?
Beskrivning
Vem är det som bestämmer hur vi ska vara som unga idag, hur vi ska se ut eller vem vi får bli kära i? Vi gestaltar normer med fotografi!
Vad är det som får oss att känna att vi “borde” vara eller göra på ett visst sätt? Är det miljöer, saker eller personer? Vilka normer och ideal finns runtomkring oss och i vilka situationer kan vi känna oss pressade att leva upp till dem – eller inspireras att bryta mot dem och gå vår egen väg?
I projektet Varför gör vi på detta viset? utforskar vi normer och ideal med hjälp av fotografi. Projektet börjar med att vi tillsammans gör en “normkarta” och reflekterar i grupp: vad betyder det att någonting – som ett visst utseende eller ett beteende – är en norm? Vad finns det för olika exempel? Är normer bra eller dåligt? Med “normkartan” som inspiration får eleverna sedan två och två ta (minst!) ett fotografi med egna mobiltelefoner eller iPads – fotografier som gestaltar en norm eller ett ideal, något normbrytande, eller en känsla kopplad till normer och normbrytande.
Målsättning
Eleverna får reflektera över vilka normer och ideal som formar deras vardag, hur de påverkas av dem och hur de i sin tur
Går det att ta sig ur sitt eget genus? Och finns det ens något original? Det är frågor som Judith Butler tar upp i sin omstörtande bok Genustrubbel, som jag tipsade om i ett tidigare inlägg.
Eftersom genus är en iscensättning, som består av praktiska och normbundna handlingar, går det i så fall att iscensätta det på ett annat, subversivt sätt?
Det gör det, menar Butler.
Hon tar dragshow och cross-dressing som exempel, där kvinnor eller män iscensätter ett annat genus än det som vanligtvis är knutet till deras kropp.
Visst kan dessa företeelser ses som en parodi, men frågan är bara vad som parodieras. Enligt Butler syftar parodin inte bara på att göra narr av en genusidentitet. För henne är frågan mer komplex än så.
I stället ser hon det som att det som parodieras är själva föreställningen om att det skulle finnas en ursprunglig könsidentitet, en slags kärna. Parodin syftar därmed till att ifrågasätta tanken på att det ens skulle finnas något original.
På så sätt kan allt ses som en imitation, där allt blir kopior, men som saknar original. Därmed ses inte heller kroppen som ett ”vara” utan, menar Butler, som en ”växlande gräns”.
Samma tankegångar kan man till exempe
Själv uppgiften gick ut på att ha en normbrytande budskap bakom målningen, det var lite jobbigt först att komma på ett normbrytande budskap förs eftersom allt inom normbrytande konst har nästan redan gjorts, man skulle kunna säga att det har blivit en norm att bryta normer.
idén till mitt konstverk kom efter jag och Emil satt och skissade massa olika saker från våra barndomar, seriefigurer karaktärer från spel osv osv. Jag blev och tänka på en norm då som uppstår när man kommer upp i vuxenålder förväntas man att släppa sin barndom helt och hållet, det ska ändas vara ett minne och om man fortsätter med saker man gillade då är man barnslig och man ses inte som vuxen nog.
Jag valde då med detta budskapet i åtanke att rita en spelkaraktär från min barndom, nämligen Crash Bandicoot eftersom det var ett spel som jag spelade ofta då när jag var mindre och har många bra minnen av att spela det tillsammans med mina syskon och nu för tiden har jag inte spelat det på flera år eftersom att till och med jag skulle
.